Helgen den 25-26 februari arrangerade Centrum mot rasism ett välbesökt och lyckat seminarium i Malmö. Kursen riktade sig till frivilligorganisationer och dess aktivister om EUs och FNs regelverk, och olika vägar att påverka makthavare, politiker och andra makthavare i Sverige, EU och FN att föra en antidiskriminerings politik
Publicerat i Uncategorized
Publicerad i Expressen
Socialantropologen Aje Carlbom menar med utgångspunkt från statistik att islamofobiska hatbrott inte är något stort problem.
Vi frågar oss om statistiken svarar på den fråga Aje Carlbom ställer till den. Enligt Brås statistik över hatbrott 2011, som Carlbom hänvisar till, så redovisas anmälda brott i olika kategorier.
Om någon anmäler ett hatbrott till följd av att denne tillhör kategorin invandrare döljs det faktum att personen även har drabbats därför att han eller hon har en avvikande sexuell läggning, religion eller kön.
Centrum mot rasisms egna undersökningar visar att många muslimer inte velat anmäla islamofobiska kränkningar eftersom de blivit så vanliga. Därtill kommer att många muslimer har helt enkelt inte känt till sina rättigheter vid kränkningar.
Eftersom islamofobi till syvende og sidst handlar om muslimers upplevelser av kränkande behandling, så duger inte Mångfaldsbarometern. Den redovisar ett slumpvis urval ur den svenska befolkningen, 994 personers attityd till exempelvis om slöjan, som underlag att säga något om islamofobin i det svenska samhället.
Det här borde vara uppenbart för någon som titulerar sig doktor i socialantropologi, som Carlbom gör. Kanske finns det därför skäl att anta att hans ärende är politiskt snarare än vetenskapligt.
Mariam Osman Sherifay
Ordförande i Centrum mot rasism
Publicerat i Uncategorized
Publicerad av Newsmill
Socialantropologen Aje Carlboms debattartikel på Expressens sidan fyra, den 14 februari, är problematisk på många plan.
Han menar med utgångspunkt från statistik att islamofobiska hatbrott inte är något stort problem. Redan det är märkligt. Statistik är ju ett vanskligt och trubbigt instrument för att säga något om brottsligheten i ett samhälle; i kriminologiska kretsar sägs ofta att det finns tre sorters lögner; lögn, förbannad lögn och kriminalstatistik. Statistiken kan tala sanning – men bara om frågan är rätt ställd, lite som i Liftarens guide till galaxen: meningen med livet, universum och allting är fyrtiotvå, men hur lyder frågan?
Den första fråga relevanta frågan som läsaren av Brås (Brottsförebygganderådet) rapport måste ställa sig är; svarar statistiken på den fråga Aje Carlbom ställer till den? Enligt Brås statistik över hatbrott 2011,som Carlbom hänvisar till så redovisas anmälda brott i olika kategorier.
De omedelbara problemen är att flera av dessa kategorier överlappar varandra: Brås statistik ”innefattar hatbrott utifrån gärningspersonens motiv, i avseende på etnisk bakgrund, hudfärg eller nationalitet, religiös tro, sexuell, könsöverskridande identitet eller uttryck,”(Hatbrott 2011:12) står det att läsa. Som Centrum mot rasism ofta påpekat, senast i rapporten Vart tog rättigheterna vägen?(Kawaesa et al, 2011), så skär alla dessa kategorier nästan hela tiden över varandra i de flesta hatbrott riktade mot muslimer. Det är svårt att uttyda var den ena kategorin börjar och den andra slutar.
Eftersom hatbrottets motiv ofta kan vara multipla, och har inslag av alla dessa kategorier samtidigt, så anmäls oftast endast en av dessa kategorier som gärningspersonens motiv. Om någon utsätts för ett hatbrott på grund av sexuell läggning, har en annan religion och kön anmäls brottet kanske som ett hatbrott till följd av etnicitet, brottets motiv kan då kallas hatbrott: men då märks inte att den drabbade individen även viktimiserats därför att han eller hon har en annan sexuell läggning, kön och en annan religion.
Till kritiken som förövrigt gäller all kriminalstatistik kommer ju bristen på anmälningsbenägenhet. Om många muslimer upplever att samhällsklimatet i stort betraktar dem som paria, så kommer de helt enkelt inte att anmäla hatbrott, för att de inte tror att det lönar sig, eller för att de tror effekten av anmälan kommer att slå tillbaka mot dem själva.
Om många muslimer upplever att det finns ett huvudsakligen islamofobiskt parti i riksdagen, vars företrädare är öppet rasistiska, som Sverigedemokraterna och dess terroristkramande utrikespolitiska talesman Kent Ekroth, och de ser att detta tolereras av majoritetssamhället; och därför upplever att de betraktas som andra klassens invånare, som det är legitimt att uttrycka missaktning mot. Så blir det logiska resultatet att de inte är benägna att anmäla islamofobiska hatbrott.
Centrum mot rasisms egna undersökningar bekräftar denna observation och visar att många muslimer inte velat anmäla islamofobiska kränkningar eftersom de blivit så vanliga. Därtill kommer att många muslimer har helt enkelt inte känt till sina rättigheter vid kränkningar.
Eftersom islamofobi till syvende og sidst handlar om muslimers upplevelser av kränkande behandling, så duger inte Mångfaldsbarometern; som alltså redovisar ett slumpvis urval ur den svenska befolkningen, 994 personers attityd till exempelvis slöjan, som underlag till att säga något om islamofobin i det svenska samhället. Undersökningen frågar ju inte om muslimska kvinnor upplever sig särbehandlade därför att de använder slöja eller inte. Istället frågar den ett urval av majoritetssamhällets invånare om deras attityder till slöjbärande kvinnor. De frågar med andra ord den grupp som kan misstänkas för att vara rasister om de enligt egen mening är rasister. De flesta människor erkänner ju inte att de är rasister, ens om de skulle ha Hitler på väggen.
Mera talande om islamofobin i ett samhälle är kanske migrations och utbildningsdepartementens faktiska politiska beslut. Med tvetydiga signaler i utvisningsärenden och i direktiven om slöjbärande i klassrummen.
För att fastslå islamofobins utbredning i det svenska samhället behövs kvalitativa metoder och diskursanalys snarare än statistik och kvantitativa medel. Det finns redan en del utmärkta sådana arbeten, exempelvis Andreas Malms Hatet mot muslimer och Mattias Gardells förnämliga Islamofobi.
Nu kan man tycka att det här borde vara uppenbart för någon som titulerar sig doktor i socialantropologi, som Carlbom gör. Kanske finns det därför skäl att anta att hans ärende är politiskt snarare än vetenskapligt. Hans manipulerande av statistik för tankarna till Sverigedemokratisk demagogi snarare än ärlig akademisk retorik. Kan hända är hans ärende i verkligheten mer ljusskyggt än han vill ge sken av?
Publicerat i Uncategorized
Morten Kjaerum, Direktören för EU:s Byrå för grundläggande rättigheter (Fundamental Right’s Agency) var på Sverigebesök för att träffa frivilligorganisationer (se bilderna). Mötet ägde rum onsdagen den 1 februari 2012, på Kulturcentrum, Hallonbergen. Arrangör för mötet var Centrum mot rasism och moderator för mötet var Victoria Kawesa, forskare på Centrum mot rasism. Ett 20-tal organisationer deltog på mötet.
Publicerat i Uncategorized
Den 11 februari klockan 13:00 arrangerar Dalarna mot rasism en ny demonstration i Ludvika erfar Centrum mot rasism. Det var i helgen som de rasistiska banditerna i Svenska motståndsrörelsen överföll ett fredligt möte i ungdomshuset Haffas, med knivar och flaskor. Men Dalarna mot rasism låter sig inte skrämas.
Lördagens manifestation hade inletts fredligt. Cirka 200 personer hade samlats i Ludvika för själva manifestationen. Därefter gick 50 personer till Haffas för att där fika och hålla ett möte om antirasism och antirasistiskt arbete i länet. Då mötet pågått en timme avbröts det enligt Daniel Riazat av att den nazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen marscherade den in:
Jag sprang för att låsa dörren och var nära på att göra det men de var 4 som drog emot så jag orkade inte hålla emot. De kom in. Våra ungdomar reste på sig och ställde sig bakom mig.Efter att de mordhotat mig så försökte hela SMR gruppen dra ut mig från rummet men med hjälp av antirasisterna kom jag undan. Men då kom det fram flaskor och knivar från nazisternas sida och jag fick en flaska i huvet . Jag ramlade och det började blöda. Därefter fortsatte mordhoten mot samtliga antirasister och efter ett tag kom polisen. Fram till 30 min sen har vi av säkerhetsskäl varit inlåsta i ungdomshuset. Vi kommer aldrig att ge upp kampen mot fascisterna. De kan hota oss, de kan skada oss, men vi ger aldrig upp! Vi ger aldriiig upp! Kärlek och fred till er alla antirasister som stod på er[…] skrev Daniel Riazat i en Facebook-anteckning från lördagen.
De uppenbarligen mordlystna nazisterna greps av polisen, men försattes senare samma dag på fri fot. Ett beslut som starkt kritiserats.
Daniel Riazat ser fram emot den nya demonstrationen med tillförsikt
- Efter det som hänt så vill allt fler människor engagera sig i antirasistiska frågor och ta ställning mot rasism och för alla människors lika värde, säger Daniel Riazat till SVT Gävledala.
- Känner du ingen oro för nya attacker?
- Nej, vi räknar med att polisen gör sitt jobb den här gången.
Han håller nu på att hämta sig från den hjärnskakning han ådrog sig under nazisterna överfall.
Publicerat i Uncategorized
I måndags stoppade Migrationsverket alla vidare utvisningar till Syrien. Orsaken, skriver verket, är den kraftigt försämrade säkerhetssituationen i landet. Centrum mot rasism sällar sig nu till en lång rad frivilligorganisationer som välkomnar beslutet.
Flyktingbloggens Kalle Larsson kunde på tisdagen konstatera: ”Vi har nu anledning att känna oss stolta över att vi ännu en gång visat att protester, opinionsbildning och politisk kamp faktiskt kan löna sig.”
Amnesty ”välkomnar varmt Migrationsverkets beslut att för närvarande stoppa alla avvisningar och utvisningar till Syrien” och Flyktinggruppernas riksråd (FARR) sprider också information om beslutet, liksom ett antal bloggare och flyktingaktivister.
Nu hoppas vi att beslutet kan bli vägledande. Vi ser fram emot inställda avvisningar till andra platser där säkerhetsläget är svårt: Afghanistan, Irak, Iran, Etiopien och Eritrea exempelvis.
Vi hoppas på en mänskligare migrationspolitik, där inte sjuka gamla kvinnor kastas ut ur landet, trots behov av vård som 91 åriga Ganna Chyzhevska, utan släkningar i hemlandet och med syn och hjärtproblem.
Eller som i fallet med den armenska familjen Danielian/Arustamjan, som bott i Sverige i tio år men som kastades ut under Luciahelgen. Väl i Armenien tvingades de bo i ett ouppvärmt rum i en by bakom flygplatsen i Jerevan.
Så låt oss kämpa för flera inställda utvisningar, och en mänskligare migrationspolitik. Bara genom aktiv kamp kan migrationspolitiken bli bättre.
Publicerat i Uncategorized
