Socialantropologen Aje Carlboms debattartikel på Expressens sidan fyra, den 14 februari, är problematisk på många plan.

Han menar med utgångspunkt från statistik att islamofobiska hatbrott inte är något stort problem. Redan det är märkligt. Statistik är ju ett vanskligt och trubbigt instrument för att säga något om brottsligheten i ett samhälle; i kriminologiska kretsar sägs ofta att det finns tre sorters lögner; lögn, förbannad lögn och kriminalstatistik. Statistiken kan tala sanning – men bara om frågan är rätt ställd, lite som i Liftarens guide till galaxen: meningen med livet, universum och allting är fyrtiotvå, men hur lyder frågan?

Den första fråga relevanta frågan som läsaren av Brås (Brottsförebygganderådet) rapport måste ställa sig är; svarar statistiken på den fråga Aje Carlbom ställer till den? Enligt Brås statistik över hatbrott 2011,som Carlbom hänvisar till så redovisas anmälda brott i olika kategorier.

De omedelbara problemen är att flera av dessa kategorier överlappar varandra: Brås statistik ”innefattar hatbrott utifrån gärningspersonens motiv, i avseende på etnisk bakgrund, hudfärg eller nationalitet, religiös tro, sexuell, könsöverskridande identitet eller uttryck,”(Hatbrott 2011:12) står det att läsa. Som Centrum mot rasism ofta påpekat, senast i rapporten Vart tog rättigheterna vägen?(Kawaesa et al, 2011), så skär alla dessa kategorier nästan hela tiden över varandra i de flesta hatbrott riktade mot muslimer. Det är svårt att uttyda var den ena kategorin börjar och den andra slutar.

Eftersom hatbrottets motiv ofta kan vara multipla, och har inslag av alla dessa kategorier samtidigt, så anmäls oftast endast en av dessa kategorier som gärningspersonens motiv. Om någon utsätts för ett hatbrott på grund av sexuell läggning, har en annan religion och kön anmäls brottet kanske som ett hatbrott till följd av etnicitet, brottets motiv kan då kallas hatbrott: men då märks inte att den drabbade individen även viktimiserats därför att han eller hon har en annan sexuell läggning, kön och en annan religion.

Till kritiken som förövrigt gäller all kriminalstatistik kommer ju bristen på anmälningsbenägenhet. Om många muslimer upplever att samhällsklimatet i stort betraktar dem som paria, så kommer de helt enkelt inte att anmäla hatbrott, för att de inte tror att det lönar sig, eller för att de tror effekten av anmälan kommer att slå tillbaka mot dem själva.

Om många muslimer upplever att det finns ett huvudsakligen islamofobiskt parti i riksdagen, vars företrädare är öppet rasistiska, som Sverigedemokraterna och dess terroristkramande utrikespolitiska talesman Kent Ekroth, och de ser att detta tolereras av majoritetssamhället; och därför upplever att de betraktas som andra klassens invånare, som det är legitimt att uttrycka missaktning mot. Så blir det logiska resultatet att de inte är benägna att anmäla islamofobiska hatbrott.

Centrum mot rasisms egna undersökningar bekräftar denna observation och visar att många muslimer inte velat anmäla islamofobiska kränkningar eftersom de blivit så vanliga. Därtill kommer att många muslimer har helt enkelt inte känt till sina rättigheter vid kränkningar.

Eftersom islamofobi till syvende og sidst handlar om muslimers upplevelser av kränkande behandling, så duger inte Mångfaldsbarometern; som alltså redovisar ett slumpvis urval ur den svenska befolkningen, 994 personers attityd till exempelvis slöjan, som underlag till att säga något om islamofobin i det svenska samhället. Undersökningen frågar ju inte om muslimska kvinnor upplever sig särbehandlade därför att de använder slöja eller inte. Istället frågar den ett urval av majoritetssamhällets invånare om deras attityder till slöjbärande kvinnor. De frågar med andra ord den grupp som kan misstänkas för att vara rasister om de enligt egen mening är rasister. De flesta människor erkänner ju inte att de är rasister, ens om de skulle ha Hitler på väggen.

Mera talande om islamofobin i ett samhälle är kanske migrations och utbildningsdepartementens faktiska politiska beslut. Med tvetydiga signaler i utvisningsärenden och i direktiven om slöjbärande i klassrummen.

För att fastslå islamofobins utbredning i det svenska samhället behövs kvalitativa metoder och diskursanalys snarare än statistik och kvantitativa medel. Det finns redan en del utmärkta sådana arbeten, exempelvis Andreas Malms Hatet mot muslimer och Mattias Gardells förnämliga Islamofobi.

Nu kan man tycka att det här borde vara uppenbart för någon som titulerar sig doktor i socialantropologi, som Carlbom gör. Kanske finns det därför skäl att anta att hans ärende är politiskt snarare än vetenskapligt. Hans manipulerande av statistik för tankarna till Sverigedemokratisk demagogi snarare än ärlig akademisk retorik. Kan hända är hans ärende i verkligheten mer ljusskyggt än han vill ge sken av?

Se flera bilder här

Lördagens manifestation hade inletts fredligt. Cirka 200 personer hade samlats i Ludvika för själva manifestationen. Därefter gick 50 personer till Haffas för att där fika och hålla ett möte om antirasism och antirasistiskt arbete i länet. Då mötet pågått en timme avbröts det enligt  Daniel Riazat av att den nazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen marscherade den in:

Jag sprang för att låsa dörren och var nära på att göra det men de var 4 som drog emot så jag orkade inte hålla emot. De kom in. Våra ungdomar reste på sig och ställde sig bakom mig.Efter att de mordhotat mig så försökte hela SMR gruppen dra ut mig från rummet men med hjälp av antirasisterna kom jag undan. Men då kom det fram flaskor och knivar från nazisternas sida och jag fick en flaska i huvet . Jag ramlade och det började blöda. Därefter fortsatte mordhoten mot samtliga antirasister och efter ett tag kom polisen. Fram till 30 min sen har vi av säkerhetsskäl varit inlåsta i ungdomshuset. Vi kommer aldrig att ge upp kampen mot fascisterna. De kan hota oss, de kan skada oss, men vi ger aldrig upp! Vi ger aldriiig upp! Kärlek och fred till er alla antirasister som stod på er[…] skrev Daniel Riazat i en Facebook-anteckning från lördagen.

De uppenbarligen mordlystna nazisterna greps av polisen, men försattes senare samma dag på fri fot. Ett beslut som starkt kritiserats.

Daniel Riazat ser fram emot den nya demonstrationen med tillförsikt

- Efter det som hänt så vill allt fler människor engagera sig i antirasistiska frågor och ta ställning mot rasism och för alla människors lika värde, säger Daniel Riazat till SVT Gävledala.

- Känner du ingen oro för nya attacker?
- Nej, vi räknar med att polisen gör sitt jobb den här gången.

Han håller nu på att hämta sig från den hjärnskakning han ådrog sig under nazisterna överfall.

Vi hoppas på en mänskligare migrationspolitik, där inte sjuka gamla kvinnor kastas ut ur landet, trots behov av vård som 91 åriga Ganna Chyzhevska, utan släkningar i hemlandet och med syn och hjärtproblem.

Eller som i fallet med den armenska familjen Danielian/Arustamjan, som bott i Sverige i tio år men som kastades ut under Luciahelgen. Väl i Armenien tvingades de bo i ett ouppvärmt rum i en by bakom flygplatsen i Jerevan.

Så låt oss kämpa för flera inställda utvisningar, och en mänskligare migrationspolitik. Bara genom aktiv kamp kan migrationspolitiken bli bättre.

Rapporten finner att medlemstaterna nu:
Fått ett juridiskt ramverk på plats som förbjuder rasmässig och etnisk diskriminering, en eller flera ”jämställdhets myndigheter” på plats med ansvar för att föra fram jämställdhet utifrån ras och etnicitet.
Före antagandet av direktivet, hade redan många medlemsstater detaljerade juridiska eller institutionella ramverk mot rasdiskriminering.

Sedan direktivet antagits, har politik för att främja etnisk och rasmässig jämlikhet introducerats vid arbetsplatser av arbetsgivare och genom överenskommelser med fackföreningar.

Rapporten identifierar I vilket fall flera utmaningar för främjandet av jämlikhet. Bland dessa finns:

• Att använda domstolar som ett sätt att framtvinga direktivet och främja jämlikhet är problematiskt.
• Juridiska processers längd och kostnader avskräcker offer från att väcka åtal.
• Det finns bevis som pekar mot att kompensationsnivåerna i några av medlemsländerna är inte tillräckligt höga för att ha ett förbyggande syfte, särskilt mot arbetsgivare.
Snabbare och billigare alternativ finns i några medlemsländer där jämställdhetsmyndigheter har möjligheten att döma i individuella fall. Hur som helst:
• Jämställdhetsmyndigheters beslut är ofta inte juridiskt bindande
• Många människor väcker inte åtal mot diskriminering därför att de är omedvetna om sin rätt till jämställd behandling, vet inte om att klagande-myndigheter finns, eller tror inte att åtal kommer att göra skillnad.

Läs  mera här: FRA_Factsheet_RED_SV

Rätten anslöt sig fullt till åklagaren och Centrum mot rasisms linje å de dömde rasisten Dan Park till villkorlig dom och 6.000 kronor i böter.

Därutöver ska Dan Park betala 10 000 kronor i skadestånd till både Momodou Jallow från Centrum mot rasism och till Hallands nations kurator Elinor Lavesson.

Tingsrätten menade att rasisten Dan Parks bild och text var  mycket kränkande för Momodou Jallow. Särskilt då “han framställs som en fastkedjad slav och jämställs med ett bortsprunget djur”. När det gäller Elinor Lavesson finner tingsrätten det styrkt att bilden är tillverkad för att medvetet ” utsätta henne för andras missaktning”. Dan Park döms därför som skyldig till förtal av båda två.

När det gäller åtalspunkten hets mot folkgrupp hänvisar tingsrätten till Europadomstolens praxis att den som utnyttjar sin yttrandefrihet både har ansvar och skyldigheter. Enligt tingsrättens bedömning är affischen ” nedsättande och omotiverat kränkande. Hans (Dan Parks) agerande kan därför inte anses skyddat av yttrandefriheten.”  Han döms därför också för hets mot folkgrupp.

Centrum mot rasism välkomnar tingsrättens fällande dom, som visar att vi kan ha förtroende för Lunds tingsrätt. Och att rättssamhället inte tolererar rasism, inte ens under dåliga förevändningar att rasismen inte är rasism utan ”konst.”

Vi skriver till Dig med anledning av den oro Vi känner till följd av den fördomsfullhet poliser visat. nu senast i Stockholm/Globen men även vid tidigare tillfällen

Ännu en gång ser vi hur polisen styrs av sina fördomar. Den här gången är det polisen i Stockholm/Globen som i tillsammans med Grannsamverkan letar efter ”4 mörkhyade från Indien eller Rumänien” och efter: ”Västerortsligan[som] består främst av unga kriminella från Västerort, men med ursprung i Afrika och Mellanöstern. De kännetecknas av att de är brutala i sitt tillvägagångssätt”

Så grovt generaliserande signalement riskerar förstås peka ut alla människor med mörkare hudfärg som misstänkta endast genom färgen på sin hud.

Det är inte första gången den svenska polisen och grannsamverkan gör sig skyldiga till fördomsfulla utpekande. I juni förra året var det rumäner, litauer och sydamerikaner som beskrevs som “Fenomen att vara vaksamma på och som kan sättas i samband med tillgreppsbrott just nu i närliggande granndistrikt”, enligt Nyheter 24.

Förra året JO-anmäldes polisen för att olagligt avvisat 26 rumänska romer. I juni förra året publicerade P3 Nyheter en omfattande granskning av poliser som sade sig vara på väg “ut och jaga svartskallar.” och att det ”skämtades” om att invandrare är ”apor som hör hemma på zoo.”

Polisens standardiserade förklaring till att denna bigotta attityd ständigt dyker upp i deras led, är att det rör sig om ”om enskilda rötägg som beter sig olämpligt”. Som Lars Hillersbergs gamla satirteckning en gång påpekade: hundra enskilda polisrötägg utgör en hel massa rötägg, och placeras de i samma bild får allmänheten intrycket att de utgör en hel kår.

Centrum mot rasism har påtalat detta problem vid tidigare tillfällen; exempelvis 2009. Då en anmälan gjordes till diskrimineringsombudsmannen, mot de polismän som under tjänstgöring i Malmöstadsdelen Rosengård kallade några ungdomar där för ”blattejävlar” och ”apajävlar:”
De åtgärder myndigheten vidtagit vid de tidigare tillfällen då vi påpekat detta problem har helt uppenbarligen varit otillräckliga.

Vid Centrum mot Rasism menar vi att polismän visst ska göra sitt jobb. Och visst ska de kunna skriva signalement på personer de misstänker kommer att begå brott. Men signalement bör formuleras på så vis att individer kan identifieras. Inte så att hela folkgrupper pekas ut. För när kunde du senast läsa i en instruktion att en efterlyste är “svensk” eftersom det rört sig om en vit, blond och blåögd person?

Nu hoppas vi att Du, Beatrice Ask, vill se över det här problemet. Vi välkomnar dina åtgärder mot den rasism som poliser allt för ofta ventilerat.

Vi vet att de flesta poliser inte är rasister, och vi tror därför att poliser som själva är antirasister tar illa vid sig; sådana uttalande kan utgöra en fara för enskilda poliser vid tjänsteutövning. Och att de återkommande malörerna skadar det förtroende som alla i Sverige bör hysa för polisen.
För risken är ju att detta förtroende för den svenska polisen naggas i kanten, om de som träffar dem automatiskt misstänks för bott enbart på grund av sin hudfärg.

Centrum mot rasisms medlemsorganisation Enar, uppmanar nu, i ett gemensamt pressmeddelande, tillsammans med en koalition antidiskriminerings frivilligorganisationer, till handling angående EUs föreslagna icke-diskriminerings direktiv med titeln ”EUs ledare måste skydda diskriminerade grupper på alla livets stigar”,

Europeiska Unionen verkar kastat in handuken i fråga om skydd för diskriminerade grupper, det skriver nu Centrum mot rasisms paraplyorganisation Enar. Särkilt gäller detta lesbiska, gay och bisexuella människor samt rörelsehindrade, religiösa minoriteter ungdomar och äldre människor. En koalition av europeisk jämlikhets och antidiskriminerings frivilligorganisationer kräver av Europakommissionen och av det danska ordförandeskapet i EU att omedelbart ta upp denna fråga.

Europakommissionen föreslog en progressiv antidiskrimineringslag i EU 2008, som skulle förbjuda diskriminering på grund av religion eller tro, ålder eller sexuell orientering på en rad områden, bland annat utbildning, boförhållanden och varutillgång och olika service, men den har fastnat på EU-råds nivå i över tre år. Ännu skyddar EU-lagen endast mot diskriminering på grund av religion eller tro, ålder eller sexuell orientering vad gäller anställning och yrke, men inte inom andra områden.

Om detta förslag läggs till kommer konsekvenserna bil betydande. Hopp skulle ges för att alla skulle komma i åtnjutande av samma rättigheter och få tillgång till varor och service så länge de är i EU-land. För närvarande kan en person bli förvägrad tillgång till hotell, bostad eller en bar pågrund av sin religiösa tro eller sexuella orientering.

Läs hela pressmedellandet här på engelska: 2012-01-12 joint NGO presss statement final

Den Dan Park som mötte rätten på torsdagen; använde vid upprepade tillfällen ett rasistiskt språkbruk då han talade om afrosvenskar, han såg inget fel i affischuppsättningen och verkade likgiltig inför den skada han genom affischerna vållat de utpekade; och sade sig vilja göra om tilltaget igen.

Till sitt försvar anförde han att de rasistiska affischerna var konst, och därför inte alls rasistiska, de var avsedda som kommentar till föreställningen vid Hallands nation.

Vid Centrum mot rasism häpnar vi inför en sådan brist på inlevelseförmåga och empati. Tyvärr är inte Dan Park ensam om den. Vi har sett en betydande ökning av intollerans och mobbingfasoner i det offentliga livet den senaste tiden. Inte bara här i Sverige, där pop-stjärnor hävdar att de har rätt att förolämpa medmänniskor med rasistiska glåpord, som Alexander Bard; skjuta ned folk som Peter Mangs, den ökände mördaren från Malmö; eller att ge nyanlända SFI-studenter i uppgift att böja ordet neger.

Utan även i resten av Europa, som exempelvis terroristen Gianluca Casseri, som i Florens mördade två senegalesiska gatuförsäljare och sårade tre. Händelsen rapporterades knapphändigt i svensk press etcetera.
Åklagarsidan i rättegången yrkade på domar i två fall för förtal; det var de som nämndes på affischen Elinor Lavesson och Jallow Momodou, som blivit förtalade; samt att Dan Park även ska fällas för hets mot folkgrupp till följd av bildens kränkande innehåll. Bilden hade mångfaldigats och klistrats upp på platser där den var väl synlig, så det gick inte att slippa se den, menade åklagaren. Därför menade han att en fängelsedom är befogad och annars ett stort skadestånd eftersom brottet inte kan anses vara ringa.

Domen kommer att meddelas senare